Vilken underbar känsla det är när man slår ut ärkerivalen ur ett slutspel. Efter att ha förlorat tre tidigare fighter mot Steelers när det varit do or die så fick vi äntligen smaka på segerns sötma. Det smakar riktigt bra. Heinz Field kunde inte tro sina ögon då hemmalaget föll och många ur den på förhand så entusiastiska publiken slutade vifta med sina gula handukar och stack hem innan matchen var slut.

När matchen var slut i morse så var det väldigt svårt att slappna av och sova. Men fram emot 8 tiden somnade jag och vid 9 vaknade dottern och det var dags att kliva upp. Med en dryg timmes sömn i kroppen borde man ju vara helt färdig, men denna seger skänker verkligen energi och jag kan inte minnas när jag var piggare.

Inför mötet så låg fokus på spelarna som inte var med. Hur skulle Ravens offensiva linje klara sig utan bägge ordinarie tacklesen? Hur skulle Steelers, utan sin bästa spelare LeVeon Bell, få igång sitt fantasirika anfall eller ens något springspel?

För Ravens offensiva linje kan väl sägas att man gjorde en godkänd match, inte så mycket mer. James Hurst hade ganska stora bekymmer med evigt unge Harrison, hade det inte varit för hjälpen han fick av Kelechi Osemele så hade Hurst hade en del QB-blod på sina fingrar. Men man kanske inte kan kräva mer av en odraftad rookie som Hurst är. Det är för övrigt första gången under Super Bowl-eran som en odraftad rookie startat på Left tackle i en slutspelsmatch. Den andre rookien John Urschel gjorde en bra match på RG och det känns rätt tryggt med honom där och Marshall Yanda på RT. Det skulle kännas bra med en hel Eugene Monroe mot Patriots på lördag då man får ut mer av Osemele då.

För Steelers del så är det nog så att avsaknaden av Bell blev rätt avgörande. Ben Tate som hämtades in under veckan bidrog inte med något förutom några tyngre rusher i början och rookisen Dri Archer och Josh Harris kunde inte heller bidra med speciellt mycket. Där Bell saknades allra mest var kanske ändå som passkydd och check down alternativ. För när Steelers offensiva linje sattes under tryck av Ravens formidalbal pass rush så fanns inte den där enkla utvägen för Ben Roethlisberger utan han fick se sig om lite djupare vilket ledde till sacks, bortkastade bollar och två interceptions. Bell är fantastiskt duktig på att skydda sin QB och sedan hitta en tom yta där han kan få bollen, det hade Steelers behövt.

Ravens vann denna match tack vara att man har en av NFLs bästa front 7 och ,enligt mig, den bästa pass rushen. Sakta men säkert så tog man musten ur Steelers anfall och i den andra halvleken så var man ett nummer för stora. Terrell Suggs hade en jättematch och bara uppenbarelsen av honom skrämde Pittsburgh till att oftast välja att spela på den andra kanten. I mitten så var Brandon Williams och Haloti Ngata orubbliga, precis som innan Ngatas avstängning. När man har en så dominant duo där framme på linjen så kan de inre linebacksen falla ned i coverage oftare, vilket Mosley och Daryl Smith också gjorde. Mosley har i snitt 35 snaps i pass coverage, mot Steelers var de 52 och siffrorna för Smith är 37 i snitt och 54 mot Steelers i går.

En grupp som förtjänar beröm är secondaryt. Denna så bespottade lagdel skulle falla ihop totalt i denna match och Big Ben skulle bara behöva pricka sina fria receivers. Så blev det inte. I min mening så gjorde secondaryt sin bästa match för året och fler av killarna gjorde kanon insatser. Matt Elam hade en interception på en 2p-convertion och Darian Stewart hade två spel där han räddade touchdowns. Först knuffade han Antonio Brown ur endzon efter att Brown fångat bollen och sedan hade han en interceptions i endzone. Kul att dessa två fick kliva fram med viktiga spel. Will Hill var riktigt bra och unge Rashaan Melvin är den bäste Jimmy Smith ersättaren vi fått se.

Offensivt så hade Flacco en bra match och han utnyttjade två veteraner som hämtades in under offseason. Stev Smith hade en 100+ yards match och Owen Daniels hade 4 catch för 70 yards varav två var på tredje och lång där han skapade fyra nya försök. Överlag så känns Flacco och de receivers han har till förfogande väldigt välkomponerade och Kubiak ser till att alla används. Nio olika receivers hade catch mot Steelers och TDs kom från Crockett Gillmore och Torrey Smith i passpelet och Bernard Pierce efter marken. 

Laget fortsätter att överraska både omgivning och sig själva. Så många motgångar , dåliga insatser och skador som man fått hantera under det senaste kalenderåret så är det imponerande hur man skakar av sig sakerna och går ut och spelar ännu hårdare. Exempelvis efter Forsetts fumble med efterföljande touchdown så skakar man av sig motgången och går ut och avgör, ett lag fyllt av karaktär och förtroende för varandra.

Nu suger vi på denna 30-17 karamell över trettonhelgen innan vi börjar ladda inför Patriots borta, gick vi in som underdogs till denna match så är det ändå inget mot hur oddsen kommer se ut på lördag i Foxborough. Men det tar vi sen. Tack Pittsburgh för att ni var med och spelade, ses nästa år.

Tre Plus

1. Front seven - Det är en väldigt imponerande grupp spelare. Ngata, Williams och Canty stoppar allt som kommer springande, Suggs, McPhee, Dumervil och Upshaw lyckas för eller senare se till att motståndets QB får ont och slänger bollar i panik. Sen har vi försvarets nav, Mosley och Smith som gör precis det som behövs och gör det jäkligt bra. Man orsakar mycket skada och tvingar fram turnovers, som exempelvis när en stressad Ben kastar en dålig checkdown som resulterar i att Suggs plockar en interception mellan benen.

2. Behålla lugnet - Ravens hade endast 14 penalty yards medan Steelers drog på sig hela 114 stycken, där många kändes onödiga. När det är såhär tighta matcher så är 100 bjudna yards rätt avgörande. Ravens kanske borde haft någon flagga, men man har i Baltimore gjort det till en sport att ligga precis på gränsen och det är frustrerande för motståndet. Under behålla lugnet lägger jag också play callingen. Bägge koordinatorerna, Dean Pees (DC) och Gary Kubiak (OC), gjorde kanonmatcher och fattade bra beslut hela tiden.

3. Playoff Flacco - Han är så lugn och tålmodig. Förivrar sig aldrig och kan få en åskådare att slita sitt hår i förtvivlan när det ser som sävligast ut. Men Joe Flacco är en vinnare och han gör det som krävs för att vinna. 259 passade yards och 2 TD, ett par scrambles då han smet ur Steelersrushens händer och framförallt inga misstag. Flacco har nu vunnit minst en match under sina sex slutspelstrippar och har på de senaste fem matcherna i slutspelet kastat 13 TD och 0 INT. Elite? Kanske inte, men jag håller med Harbaugh som sa att han inte skulle byta honom mot någon.Deion Sanders sa efter matchen att Flacco har en styrka som många QBs saknar, han vet hur man vinner i slutspel.

Tre Minus ( Finns inte tre minus efter en slutspelsseger mot ärkerivalen).

1. Springspelet - Det såg åter krampaktigt ut och Forsett hade svårt att komma loss. Förutom få yards, många löpningar som hamnade på minus yards så hade Forsett även sin första fumble sedan 2008. En stor orsak är att den offensiva linjen inte är ordinarie och en annan är att Forsett har svårt när han måste skapa sina egna ytor.

2. Torreys fötter - Ingen större grej, men när Torrey Smith fångar en 52 yardare i endzonen så måste han se till att få ned bägge fötterna. För er som såg det så vet ni vad jag menar. Hade det blivit förlust på grund av detta hade Torrey fått höra det.